Ibland vaknar man och luktar gammal öl, cigg, sprit, gammalt fyllekäk och gammalt avdankat morgonångest-samlag, "men lika glad är jag för det".

Det svåra i att bedöma något man själv skrivit..

..kan vara att man självklart vill att allting skall kännas orginellt men ändå på något sätt typiskt och självklart utan att för den sakens skull kännas klichéartat och därför kan det vara svårt att läsa någonting dagen efter man skrivit det eftersom man tänkt på det så mycket och varit så nöjd med det att tanken inte längre känns orginell, trots att det bara är man själv som tänkt på den. Jag har alltid haft det problemet, en gång i tiden försörjde jag mig som musiker och jag var grym på att spela covers men det blir ju rätt tråkigt i längden, men jag kunde inte skriva egen musik, för allt jag skrev blev jag lyrisk över precis när jag skrivit det, men en vecka senare eller kanske till och med dagen efter så kändes det bara uppenbart och gyllene tider och skittråkigt, och det kan vara på samma sätt när man skriver. Sen är jag alldeles för känslig för att visa någonting jag skrivit för någon utan att vara säker på att det är bra, undra om mitt påbörjade bloggande kan hjälpa mot det, här får folk se allting från ruta ett och det är skönt att veta att även om det jag tänkte när jag skrev just det här inlägget eller ett annat inlägg kanske är det mest uppenbara, så får folk ta del av det ändå. Så måste man ju också få tänka ibland. Does this make sense?

Midsommar

Ibland kan man vakna med halsont trots att man inte borde, känna sig en aning bakfull trots att man inte druckit och bara känna på sig att det kanske inte kommer bli världens bästa dag, men sen ska man ju inte vara negativ. Jag tror att cafe de indias öppnar sina armar för mig och min trötta dator idag. En rolig del i skrivandet är när orden inte kommer till dig, utan du måste jaga dem. På jakt och på flykt... Ibland kan en hel vecka ägnas åt att finna en enda formulering och detta författarmässiga kurragömma kan vara det bästa och det sämsta jag vet.

Har jag blivit gammal nu?

Jag har bott på samma ställe i snart tre år. Idag körde jag bil inne i stan och kom på mig själv med att skrika och svära åt andra bilförare, trots insikten om att de faktiskt inte kan höra mig och att de förmodligen hade skitit i mig om de hade kunnat höra mig, och trots insikten om att det känns jävligt medelsvenssontröttgubbe. Sen slog det mig att spanjorer skriker och gestikulerar som fan när de kör bil, och jag insåg att jag förmodligen inte hade vuxit upp utan kanske snarare blivit förspanskad, vilket ju isåfall är att föredra. När en spanjor skriker och gestikulerar i sin bil känns det nämligen snarare charmigt och kulturmässigt korrekt men när en svensk medelålders volvokombiförare gör det känns det mest trött och bittert och halvtrist. Frågan är om jag någonsin kan få det att kännas charmigt och kulturmässigt korrekt att skrika i bilen? Troligtvis inte, tyvärr är jag nog för svensk, vilket innebär att jag har att välja mellan att kontrollera mitt bilhumör eller att acceptera att jag faktiskt börjar bli gammal. Jag återkommer.

Skriva.Sudda.Skriva.Sudda

Jag har svårt att tänka mig en yrkesgrupp som slösar så mycket tid som vi. Det kanske bara är jag, men en arbetsdag för mig kan gå ut på att skriva en mening. Sudda. Skriva en mening. Sudda. Skriva en mening. Sudda. Ta kafferast, gå på toa, gå ut och äta lunch, komma hem, duscha, skriva en mening. Sudda. Skriva en mening. Sudda. Äta middag. Bli full. Det är såhär det måste vara. Det är inte skrivkramp, det är mitt liv, men som sagt, det kanske bara är jag. Att man måste ge kultur tid och tålamod kanske är bullshit men varje ord jag skriver måste ha sin beskärda del av vämjelig bakfylla, dekadens, ångest och givetvis kärlek och man får ju säga att det är tur att inte alla yrkesgrupper har sådana prestationskrav.

Därför älskar jag Sevilla..

Efter snart tre år här så är det inte mer än rätt att jag ger min kärlek till staden lite utrymme:Jag älskar att hälsa på min favoritbartender på Rebotica och jag älskar att han heter Cedro.Jag älskar att Sevilla och dess invånare är precis som man tänkt sig utan att det för den sakens skull bli klichéartat.Jag älskar att jag kom hit för inspiration och att inspiration var vad jag fick och att staden är så otroligt färgglad och att man får känslan av att staden gör invånarna till vad de är, mer än på någon annan plats och att invånarna känns varma och trevliga och öppna därför att staden får en att känna sig varm och trevlig och öppen. Här känns det som att staden gör invånarna och inte tvärt om och det älskar jag. Att jag ursprungligen kommer från Göteborg som tar gråkulturen och den vintertrötta tystnaden till oanade nivåer kanske har lagt grunden till min kärlek gentemot Spanien.

Erik Lindström finns numera på nätet..

Jag heter Erik Lindström. Jag är 26 år gammal och försörjer mig som författare. Sedan början utav 2006 så är jag bosatt i Sevilla i Spanien, i ett spontant och ganska oglamouröst försök att vidga mina vyer, ta ner mig själv på jorden och kanske även växa upp. Numera arbetar jag härifrån och tanken med bloggen är att ni skall få ta del utav min vardag som författare och som svensk i Spanien och som 26-åring i allmänhet med allt vad det innebär. Jag tänkte publicera halvfärdiga textalster, allt från korta noveller till delar ur romaner till dikter till impulsiva jag-behöver-skriva-av-mig-texter till mina åsikter och jag riktar mig till alla som gillar att skriva och att läsa. Kanske kan det också vara intressant läsning för unga författaraspiranter. Kanske heter Erik Lindström egentligen någonting annat? Välkomna.